Imåndags kom jag och Martin hem efter e underbart mysig vecka på Cypern. Mycket fint hotell och bra mat. Så skönt med värmen både i havet och i luften. Vi njöt riktigt ordenligt på våran vecka.
Förra tisdagen (på Cypern) fick jag ett samtal om en operation av tonsillerna på ÖNH i Norrköping. Jag hade fått tid torsdag 24/8 (igår). Jag blev väldigt orolig eftersom jag aldrig varit inlagd på sjukhuset eller blivit sövd. Det jobbigaste jag gjort är att ta blodprov för ett allergitest och då tyckte jag det var jobbigt och var lite ledsen. Med tanke på vilka problem jag haft sedan i oktober med sjukdomar, inte kunnat träna, problem med andningen, trött och inte kunnat äta normalt så ville jag verkligen göra den här operationen, det kan ju liksom inte bli värre än vad det redan är. Psykiskt har jag mått ganska dåligt i vår dels på grund av halsmandlarna som har gjort att jag inte har kunnat träna och äta ordentligt. Jag funkar inte utan fysisk aktivitet och när man har anmält sig till en halvironman för första gången och känner tiden rinna iväg och man inte kan träna så blir man nedstämd och ledsen. Nu i efterhand är jag så nöjd med att jag lyckades göra Jönköping med så lite träning och ändå på en bra tid.
Jag och mamma åkte igår tidigt till Norrköping och var där vid 8:30 och vi fick direkt komma in och jag fick ett eget rum. Supergullig sjuksköterska som tog hand om mig hela dagen. Jag var ju så klart väldigt nervös och tyckte det mest skulle bli jobbigt med sövningen så jag fick lite lugnande innan för att kunna slappna av. På avdelningen träffade vi en läkare som gjorde en kontroll och han började ifrågasätta valet av operation och att det kanske inte skulle bli något eftersom att jag inte hade haft halsfluss 3 ggr i rad. WTF! Man kan inte kalla dit någon för operation för att seda skicka hem än när en annan läkare i Linköping har bestämt att jag ska opereras. Jag berättade hur jobbigt det varit med halsen, hur stora tonsillerna har varit som har påverkat sömn och intaget av mat. Vi visade bilder på halsen när den hade varit som värst. Berättade också att alla gånger jag har haft ont i halsen hade jag inte sökt vård eftersom jag helst inte går till vårdcentralen i onödan. Han skulle prata med läkaren som skulle operera hur de skulle göra och jag blev irriterad och ledsen. Jag hade ju ställt mig in på detta och avbokat tiden för omtentan som jag skulle ha gjort samma dag egentligen. Plötlsigt kommer sjuksköterskan in med medicin och kläder och i nästa sekund rullas jag upp till operation.
Träffar narkossköterskan, narkosläkaren och läkaren som ska operera och operationen ska bli av. Jag rullas in i operationssalen och får lägga mig på operationsbordet. Mamma är med hela tiden tills jag har somnat, tycker det är jobbigast med själva sövningen. Vaknar upp på uppvaket och kräks och hostar en massa färskt blod. Är extremt borta och kommer knappt ihåg detta men mamma berättade att jag hade ropat efter Martin flera gånger och efter Cypern :-) Eftersom jag hostade så mycket blod var det först tal på att de skulle ta in mig igen och bränna mer i halsen men som tur var upphörde blödningarna och det behövdes aldrig, puuh! Fick medicin mot illamående eftersom jag var extremt illamående. Sov och vakande hela tiden, aldrig varit så extremt trött. Läkaren som opererat berättade att det var proppade tonsiller, fulla med var. Hon tyckte det var bra att ta bort dem och hon förstod att jag haft ett helsike med dem. Efter 3h på uppvaket rullades jag ner till avdelningen och mitt rum. Jag var fortfarande extremt trött men började piggna till så jag kunde äta lite isglass. Kände inget ont i halsen utan mest obehag, inte så konstigt eftersom de ändå varit där och grejat. Framåt 18:30 skulle vi åka hem och jag var så matt och yr så jag fick åka rullstol fram till bilen, första gången i mitt liv haha.
Alla förutom första läkaren och sjuksköterskan på uppvaket var hur trevliga och gulliga som helst och eftersom jag tyckte det var extremt jobbigt med sövning och allt så var de försiktiga och förstående. Kändes tryggt och jag fick förtroende för dem, på uppvaket i halv sömn sa jag till narkossköterskan, Gunnar du var bra :-) Hade tydligen fått tillsvar att det var jag också men då hade jag redan hunnit somna igen. Han kändes trygg och hade gjort sövningen inte lika jobbig som jag ställt mig in på. Också såklart skönt att ha med mamma hela tiden. Nu dagen efter känner jag endast lite smärta i halsen, mer som halsont men inte så farligt än så länge. Hoppas verkligen att när allt har läkt att jag ska må mycket bättre än vad jag har gjort den här våren. Längtar efter att kunna köra triathlon på riktigt!
Tonsillektomi
Allmänt KommenteraImåndags kom jag och Martin hem efter e underbart mysig vecka på Cypern. Mycket fint hotell och bra mat. Så skönt med värmen både i havet och i luften. Vi njöt riktigt ordenligt på våran vecka.
Förra tisdagen (på Cypern) fick jag ett samtal om en operation av tonsillerna på ÖNH i Norrköping. Jag hade fått tid torsdag 24/8 (igår). Jag blev väldigt orolig eftersom jag aldrig varit inlagd på sjukhuset eller blivit sövd. Det jobbigaste jag gjort är att ta blodprov för ett allergitest och då tyckte jag det var jobbigt och var lite ledsen. Med tanke på vilka problem jag haft sedan i oktober med sjukdomar, inte kunnat träna, problem med andningen, trött och inte kunnat äta normalt så ville jag verkligen göra den här operationen, det kan ju liksom inte bli värre än vad det redan är. Psykiskt har jag mått ganska dåligt i vår dels på grund av halsmandlarna som har gjort att jag inte har kunnat träna och äta ordentligt. Jag funkar inte utan fysisk aktivitet och när man har anmält sig till en halvironman för första gången och känner tiden rinna iväg och man inte kan träna så blir man nedstämd och ledsen. Nu i efterhand är jag så nöjd med att jag lyckades göra Jönköping med så lite träning och ändå på en bra tid.
Jag och mamma åkte igår tidigt till Norrköping och var där vid 8:30 och vi fick direkt komma in och jag fick ett eget rum. Supergullig sjuksköterska som tog hand om mig hela dagen. Jag var ju så klart väldigt nervös och tyckte det mest skulle bli jobbigt med sövningen så jag fick lite lugnande innan för att kunna slappna av. På avdelningen träffade vi en läkare som gjorde en kontroll och han började ifrågasätta valet av operation och att det kanske inte skulle bli något eftersom att jag inte hade haft halsfluss 3 ggr i rad. WTF! Man kan inte kalla dit någon för operation för att seda skicka hem än när en annan läkare i Linköping har bestämt att jag ska opereras. Jag berättade hur jobbigt det varit med halsen, hur stora tonsillerna har varit som har påverkat sömn och intaget av mat. Vi visade bilder på halsen när den hade varit som värst. Berättade också att alla gånger jag har haft ont i halsen hade jag inte sökt vård eftersom jag helst inte går till vårdcentralen i onödan. Han skulle prata med läkaren som skulle operera hur de skulle göra och jag blev irriterad och ledsen. Jag hade ju ställt mig in på detta och avbokat tiden för omtentan som jag skulle ha gjort samma dag egentligen. Plötlsigt kommer sjuksköterskan in med medicin och kläder och i nästa sekund rullas jag upp till operation.
Träffar narkossköterskan, narkosläkaren och läkaren som ska operera och operationen ska bli av. Jag rullas in i operationssalen och får lägga mig på operationsbordet. Mamma är med hela tiden tills jag har somnat, tycker det är jobbigast med själva sövningen. Vaknar upp på uppvaket och kräks och hostar en massa färskt blod. Är extremt borta och kommer knappt ihåg detta men mamma berättade att jag hade ropat efter Martin flera gånger och efter Cypern :-) Eftersom jag hostade så mycket blod var det först tal på att de skulle ta in mig igen och bränna mer i halsen men som tur var upphörde blödningarna och det behövdes aldrig, puuh! Fick medicin mot illamående eftersom jag var extremt illamående. Sov och vakande hela tiden, aldrig varit så extremt trött. Läkaren som opererat berättade att det var proppade tonsiller, fulla med var. Hon tyckte det var bra att ta bort dem och hon förstod att jag haft ett helsike med dem. Efter 3h på uppvaket rullades jag ner till avdelningen och mitt rum. Jag var fortfarande extremt trött men började piggna till så jag kunde äta lite isglass. Kände inget ont i halsen utan mest obehag, inte så konstigt eftersom de ändå varit där och grejat. Framåt 18:30 skulle vi åka hem och jag var så matt och yr så jag fick åka rullstol fram till bilen, första gången i mitt liv haha.
Alla förutom första läkaren och sjuksköterskan på uppvaket var hur trevliga och gulliga som helst och eftersom jag tyckte det var extremt jobbigt med sövning och allt så var de försiktiga och förstående. Kändes tryggt och jag fick förtroende för dem, på uppvaket i halv sömn sa jag till narkossköterskan, Gunnar du var bra :-) Hade tydligen fått tillsvar att det var jag också men då hade jag redan hunnit somna igen. Han kändes trygg och hade gjort sövningen inte lika jobbig som jag ställt mig in på. Också såklart skönt att ha med mamma hela tiden. Nu dagen efter känner jag endast lite smärta i halsen, mer som halsont men inte så farligt än så länge. Hoppas verkligen att när allt har läkt att jag ska må mycket bättre än vad jag har gjort den här våren. Längtar efter att kunna köra triathlon på riktigt!